Den 23 april 2008 kom en gravid Åsne Seierstad till Umeå Universitet för att tala om sin nya bok Ängeln från Groznyj i ett princip fullsatt Aula Nordica.
Föreläsningen var mycket intressant där Åsne började med att beskriva sin väg från skolan till där hon är idag som författare och journalist. Det visade sig att hon sökt sig till Sovjet och senare Ryssland för högre studier i statsvetenskap i Moskva runt 1993. Hon frågade sin föreläsare om en massa olika saker, demokrati och rysslands framtida utveckling och han gav henne tipset att bege sig till ”byn” dvs åka ut och tala med vanligt folk, först då kan man förstå rysk mentalitet enligt honom. Vilket hon då gjorde, väldigt ung och ”hungrig”.
Hon fick chans att tala med ryska parlamentets talesman men han tänkte enbart tala med journalister och inte med en vanlig student så då bestämde hon sig för att bli journalist.
Sen började föreläsningen mer handla om Tjetjenien, 1994 bröt kriget ut och den ryska försvarsministern ska tydligen ha proklamerat stolt att man skulle vinna inom två timmar. De unga nyligen utbildade värnpliktiga ryska fallskärmsjägarna släpptes ner mitt i en stad där de blev totalt mosade av motståndsrörelsen. De hade inga kartor över staden och rebellerna omringade soldaterna innifrån hus.
Hennes bok handlar dock mest om mänskliga öden och inte om militärerna och storpolitik. Åsne är precis som Robert Fisk övertygad om att man alltid ska berätta om offren först och främst i krig. Hon åkte från första Tjetjenien kriget men kunde inte hålla sig borta och återvände senare när hon befann sig i USA men insåg att andra människor skrev bättre böcker om landet än hon kunde. Hon tog sig över gränsen genom att klä ut sig och låtsas vara en tjetjensk kvinna, hemligheten var att se bister ut enligt de andra kvinnorna hon mötte. Enligt henne var det ”fria ordets makt” totalt frånvarande i Moskva/Kreml därför var hon tvungen att återvända. Det fanns inget val och det drev henne tillbaka till vansinnet.
Bokens titel beskriver en av personerna hon träffat där nämligen en gumma som startar ett barnhem för barn i Groznyj som förlorat sina föräldrar. Hon gör detta helt utan statligt stöd och pengar enbart driven om medmänsklighet enligt Åsne. Hon berättar även om en ung pojke som är så förstörd av krigen och att ha förlorat båda sina föräldrar att han går omkring och torterar djur för att få ur sina aggressioner. Hon påpekade vilka som skulle bli hans offer när han blev äldre, ännu en förstörd själ.
Föreläsningen var mycket bra och jag funderade på att ställa just en fråga om vad som drev henne, varför hon vill utsätta sig för lidande som hon kan slippa i tryggheten i väst. Men det fanns ingen tid för frågor.
Det viktigaste jag lärde mig handlade dock inte om vad Åsne berättade om utan nåt helt annat. Angående det här med sunt förnuft. Det fanns flera kvinnor med barn i publiken och barnen grät och skrek rätt mycket. Åsne sa försiktigt att det var svårt att tala om hennes upplevelser när hon blev störd av detta och det var uppenbart att hon blev väldigt rörd. Då säger en kvinna nära mig att det bara är lite barngråt men vad denna kvinna nog inte riktigt kan förstå är att Åsne har sett döda barn, brinnande barn, lidande barn och blir påminnd om detta när hon hör dessa ljud när hon berättar om just detta. Vissa med barn som skriker och gråter går ut medans några är kvar, jag undrar över anledningarna.
Människor slutar aldrig att förvåna mig.
