Den 23 april 2008 kom en gravid Åsne Seierstad till Umeå Universitet för att tala om sin nya bok Ängeln från Groznyj i ett princip fullsatt Aula Nordica.

Föreläsningen var mycket intressant där Åsne började med att beskriva sin väg från skolan till där hon är idag som författare och journalist. Det visade sig att hon sökt sig till Sovjet och senare Ryssland för högre studier i statsvetenskap i Moskva runt 1993. Hon frågade sin föreläsare om en massa olika saker, demokrati och rysslands framtida utveckling och han gav henne tipset att bege sig till ”byn” dvs åka ut och tala med vanligt folk, först då kan man förstå rysk mentalitet enligt honom. Vilket hon då gjorde, väldigt ung och ”hungrig”.

Hon fick chans att tala med ryska parlamentets talesman men han tänkte enbart tala med journalister och inte med en vanlig student så då bestämde hon sig för att bli journalist.

Sen började föreläsningen mer handla om Tjetjenien, 1994 bröt kriget ut och den ryska försvarsministern ska tydligen ha proklamerat stolt att man skulle vinna inom två timmar. De unga nyligen utbildade värnpliktiga ryska fallskärmsjägarna släpptes ner mitt i en stad där de blev totalt mosade av motståndsrörelsen. De hade inga kartor över staden och rebellerna omringade soldaterna innifrån hus.

Hennes bok handlar dock mest om mänskliga öden och inte om militärerna och storpolitik. Åsne är precis som Robert Fisk övertygad om att man alltid ska berätta om offren först och främst i krig. Hon åkte från första Tjetjenien kriget men kunde inte hålla sig borta och återvände senare när hon befann sig i USA men insåg att andra människor skrev bättre böcker om landet än hon kunde. Hon tog sig över gränsen genom att klä ut sig och låtsas vara en tjetjensk kvinna, hemligheten var att se bister ut enligt de andra kvinnorna hon mötte. Enligt henne var det ”fria ordets makt” totalt frånvarande i Moskva/Kreml därför var hon tvungen att återvända. Det fanns inget val och det drev henne tillbaka till vansinnet.

Bokens titel beskriver en av personerna hon träffat där nämligen en gumma som startar ett barnhem för barn i Groznyj som förlorat sina föräldrar. Hon gör detta helt utan statligt stöd och pengar enbart driven om medmänsklighet enligt Åsne. Hon berättar även om en ung pojke som är så förstörd av krigen och att ha förlorat båda sina föräldrar att han går omkring och torterar djur för att få ur sina aggressioner. Hon påpekade vilka som skulle bli hans offer när han blev äldre, ännu en förstörd själ.

Föreläsningen var mycket bra och jag funderade på att ställa just en fråga om vad som drev henne, varför hon vill utsätta sig för lidande som hon kan slippa i tryggheten i väst. Men det fanns ingen tid för frågor.

Det viktigaste jag lärde mig handlade dock inte om vad Åsne berättade om utan nåt helt annat. Angående det här med sunt förnuft. Det fanns flera kvinnor med barn i publiken och barnen grät och skrek rätt mycket. Åsne sa försiktigt att det var svårt att tala om hennes upplevelser när hon blev störd av detta och det var uppenbart att hon blev väldigt rörd. Då säger en kvinna nära mig att det bara är lite barngråt men vad denna kvinna nog inte riktigt kan förstå är att Åsne har sett döda barn, brinnande barn, lidande barn och blir påminnd om detta när hon hör dessa ljud när hon berättar om just detta. Vissa med barn som skriker och gråter går ut medans några är kvar, jag undrar över anledningarna.

Människor slutar aldrig att förvåna mig.

Den 6/3-2008 var jag på en föreläsning som anordnades av Operation 1325 vid Umeå Universitet. Denna var väldigt givande och gick ut på att tre kvinnor berättade sina egna historier och vad de försökt göra för att stärka kvinnligt inflytande i deras egna länder, Israel och det ockuperade Palestina genom FN:s resolution 1325.

Det var ganska mycket av det man som statsvetare är van att höra dvs att Isarel är militarism och nationalism samtidigt som det är en liberal demokrati. Dock hade kvinnorna personliga åsikter vilket var det intressanta i kontexten. Israel är en demokrati men det är mest gamla militärer med manligt kön som bestämmer i knesset. Man involverar inte kvinnor överhuvudtaget i det politiska utan det är gamla gubbar som avskyr varandra som gör att hatet ärvs.

En av kvinnorna berättade exempelvis om att värnpliktiga soldater i Israel fått ”känslighetsträning” av staten samtidigt som man utbildas till att döda (vilket varje soldat nånstans förhoppningsvis är medveten om men de flesta förtränger). Viktigt lärdom som nämndes är också att det oftast är fattiga människor som tvingas kriga mot andra fattiga människor.

En annan berättade om när hon som liten upplevde Israels skapelse och krigen som följde, hur deras Palestinska familj fick fly från deras stora hus. När de sedan återvände så bodde där flera familjer av invandrande polska judar och alla började gråta för de förstod vansinnet allihopa, de kunde inte kasta ut dom men de var tvungna att kräva tillbaka sitt hem.

Det diskuterades om kvinnor kan stoppa deras män att gå i krig och andra former av motstånd på båda sidor. Även att man ska uppmuntra de officerare och soldater i Israel som aktivt väljer att inte tjänstgöra inom de ockuperade områdena. Men det saknas pengar och fram för allt utrymme i media.

Sen kom då möjligheterna till frågor från oss åhörare, det är då det riktigt tragiska börjar. En äldre kvinna i publiken räcker upp handen och får ordet. Istället för en fråga påbörjas en retorisk utläggning om att båda sidor i konflikten måste börja inse vansinnet i det de gör, om de skulle göra det så skulle kriget upphöra. Utläggningen fortsatte att om de skulle inse fördelarna med fred som vi gjort i Sverige och att de skulle göra som oss, satsa på utbildning och en välfärdsstat så skulle allting lösa sig. Få bort alla galningar och fundamentalister (med betoning på att de flesta var det). Jag höll på att avlida. Själv hade jag 3 frågor nedskrivna men hade ingen möjlighet att ställa någon av dom på grund av tidsbrist.

Efter föreläsningen gick jag ner och bad om ursäkt för det vi just hört, både till de som talade och de svenska tjejerna som hjälpte dom att resa runt i Sverige. Dom uppskattade min ursäkt å Sveriges vägnar och lade sedan till att sådana där ”frågor” var betydligt vanligare än vad man tror. Svensk naivitet är otroligt tragisk.

Här finns en underbar pdf att läsa för er som gillar filmer som handlar om dem som jagar seriemördare. Det är International Journal of Žižek Studies som publicerat Žižek and Cinema – Vol 1.3.

Filmer som analyseras är bland annat Silence of the lambs, Manhunter samt Copycat. Den sistnämnda är jag väl inte så förtjust i men de två förstnämnda är riktiga guldkorn.

Trevlig läsning!